I huvudet på en investerare

Allt du behöver veta om investerare (och lite till) – del 1

Dags att sälja er ”story” till hungriga investerare.

Ni ska på roadshow. Listan över institutionerna ni ska träffa är utskriven och presentationen är klar.

Men vet ni vilka ni ska träffa och vad som driver dem? Kanske inte.

Tänker ni köra samma ”pitch” till alla? I så fall bör ni tänka om.

För att få ut mesta möjliga av er roadshow eller era investerarmöten behöver ni känna motparten.

​​Det finns lika många investerartyper som ni har bilder i presentationen. #irakuten

Twittra

Det finns förmodligen lika många investerartyper som ni har bilder i presentationen.

För att nå önskat resultat (oftast skapa köpintresse för aktien) underlättar det att veta vilken typ av investerare ni träffar och hur denne bäst hanteras.

Om ni inte redan funderat över vilken typ av investerare ni vill ha i ägarbasen är det hög tid att göra det nu.

Investor targeting bör finnas på agendan hos alla publika bolag. För ni kan och ni bör arbeta aktivt med att skapa den ägarstruktur som är mest gynnsam för ert bolag.

Innan jag går in på olika investeringsstrategier kan det vara på sin plats att prata lite om de olika kategorierna av investerare.

Investerarkategorier

På Stockholmsbörsen kontrollerar idag institutionella investerare (svenska och utländska) 88 procent av börsvärdet medan resterande 12 procent ägs av svenska hushåll (småsparare).

Men eftersom ​svenska hushålls sparande i kapitalförsäkringar ingår i kategorin svenska institutioner är småspararnas andel något underskattad. Kapitalförsäkringar utgör 97 procent av all privat pensionsförsäkring i Sverige, som uppgår till knappt 8 procent av ägandet på Stockholmsbörsen.

Så, i realiteten är nog svenska hushålls ägande närmare 20 procent än de 12 procent som syns i statistiken.

Ägande på Stockholmsbörsen

​Låt oss nu gå in lite närmare på olika kategorier av investerare.

Småsparare

Den här kategorin omfattar alla privatpersoner som själva investerar direkt i aktier. Som alla andra svenskar med någon form av pensionslösning är dessa individer självklart också investerade i aktier via fonder, men investeringsbesluten sköts då istället av institutioner.

Enligt SCB kontrollerade svenska hushåll 1970 ungefär 50 procent av aktierna på Stockholmsbörsen. 1985 hade ägandet sjunkit till 30 procent och 2016 är siffran alltså nere under 20 procent.

​Småsparare, även kallat ”privatinvesterare” eller ”retail investors”, skapar likviditet genom att vara tämligen transaktionsbenägna. Många av dem köper och säljer frekvent.

De är vanligen också väldigt engagerade aktieägare. Att investera i aktier är för många en hobby de lägger väldigt mycket tid på. Många diskuterar aktier och bolag på aktiechattar och i sociala medier. ​

Privatinvesterarna är ofta mycket lojala och kan förväntas stanna kvar länge även i aktier som underpresterar.

​​Småsparare är transaktionsbenägna, engagerade och ofta lojala aktieägare. #irakuten

Twittra

Många småsparare är med i olika aktienätverk, formella eller informella. Ett av de mer kända aktienätverken i Sverige är Jordanfonden.

En del sådana nätverk ordnar företagspresentationer eller företagsbesök på egen hand. De delar information sinsemellan och agerar inte sällan i grupp.

Svenska institutioner

En institutionell investerare avser, till skillnad från en privat investerare, en juridisk person. Oftast menar man en organisation som förvaltar kapital åt andra.

Svenska institutioner står för omkring hälften av allt aktieägande på marknadsplatser i Sverige.

Gemensamt för institutionerna är att de agerar som mellanhand på uppdrag av en slutlig ägare, som kan vara en stiftelse, stat, kommun, sparare i en aktiefond, nuvarande eller blivande pensionär i ett pensionsbolag.

Riskkapitalbolagen ingår också i gruppen institutionella investerare, men de agerar i regel utanför börsen.

Det finns med andra ord en mängd olika typer av institutionella investerare och de agerar själva som både direkta och indirekta ägare på börsen.

Alfa och Beta

​Institutioner brukar ​skilja mellan aktiv (”alfa”) och passiv förvaltning (”beta”).

Aktiva förvaltare pratar ofta om att skapa ”alfa”, det vill säga att ​skapa bättre avkastning än sitt jämförelseindex ​i förhållande till marknadsrisken i portföljen.

Ett betavärde förklarar portföljens känslighet för marknadens svängningar, alltså historisk avkastning i förhållande till ett jämförelseindex. Beta över 1 innebär överavkastning i en uppåtgående marknad och tvärtom vid en fallande marknad.

Flertalet aktiva förvaltare strävar efter en blandning mellan alfa och beta. Det innebär att avkastningen beror dels på hur marknaden i stort utvecklas, men också på förvaltaren skicklighet.

Passiv förvaltning är ”passiv” på så sätt att placeringarna inte kräver aktiva beslut, utan sker istället så att fördelningen av kapitalet imiterar ett index. Vi pratar alltså om en väldiversifierad portfölj där alfa-risken är eliminerad. Därmed står beta för all risk.

Indexföljande har blivit en vanlig investeringsstrategi för pensionsbolag och aktiefonder, då de lyder under regler kring diversifiering och riskspridning. Att skugga sina jämförelseindex kan ge intryck av långsiktighet eftersom de då inte säljer aktier så länge bolaget ingår i index.

Eftersom institutionernas kapital hanteras av tjänstemän som inte personligen äger aktierna brukar deras ägande beskrivas som ”ansiktslöst” eller anonymt. De förvaltar andras pengar med syftet att uppnå så bra avkastning som möjligt, ofta utan att utöva något större inflytande över bolagen de investerar i.

Ägarstyrning är en viktig fråga för svenska institutioner. Många av dessa har idag särskilda personer med ansvar för ägarstyrning för att hantera frågor såsom hållbarhet, incitamentsprogram, styrelserepresentation med mera.

På senare år har​ fokus på hållbarhetsfrågor ökat markant i Sverige, dvs Environmental, Social and Governance (ESG). Om man som bolag inte kan redogöra för detta på ett bra sätt väljs man allt oftare bort som investeringsalternativ för svenska institutioner.

På det här området ligger Sverige idag långt före utlandet, som än så länge fokuserar på ​ESG i betydligt mindre ​omfattning.

Institutionella investerare består av aktörer med både långsiktiga och kortsiktiga intressen där speciellt kortsiktighet kännetecknar aktörer som aktivistfonder och hedgefonder.

Det finns ingen tydlig definition av vad som menas med kort respektive lång sikt i placeringssammanhang. Lång sikt brukar avse en period som relateras till en konjunkturcykel, som enligt svenska Konjunkturinstitutet har en längd på mellan tre och åtta år.

Få ​institutionella placerare har en placeringshorisont som sträcker sig längre än fem år.

Institutionella investerare kan delas in i flera underkategorier:

Institutionella ​underkategorier:

  • check
    Allmänna pensionsfonder
  • check
    Banker
  • check
    Försäkringsbolag
  • check
    Hedgefonder
  • check
    Investmentbolag
  • check
    Riskkapitalbolag
  • check
    Stiftelser
  • check
    Statliga investeringsfonder
  • check
    ​Obligationsinvesterare
På senare år har svenska institutioner satt ett allt större fokus på hållbarhetsfrågor, dvs Environmental, Social and Governance (ESG). Om som bolag inte kan redogöra för detta väljs man allt oftare bort som investeringsalternativ för svenska institutioner.

På det här området ligger Sverige idag långt före utlandet, som fokuserar på detta i långt mindre utsträckning.

Några av kategorierna skiljer dock ut sig på ett sätt som gör att de förtjänar en lite noggrannare genomgång.

Hedgefonder

​1996

Den första svenska hedgefonden, Zenit, startades sommaren 1996 av Brummer & Partners och idag finns det över 100 hedgefonder i Sverige. I USA gjorde den första hedgefonden entré redan 1949.

Som namnet antyder baseras hedgefondernas strategi​ på hedging (översättning ”gardera sig”). Affärsidén bygger på att fonden ska ge positiv avkastning oavsett hur marknaden utvecklas.

En hedgefond tar både korta och långa positioner på värdepappersmarknaden. Gemensamt för hedgefonder är att de har friare placeringsregler än till exempel aktiefonder. De kan bland annat utnyttja belåning, blankning och placeringar i olika typer av derivat för att öka avkastningen.

Dessa fonder drivs i regel med försiktiga riskmandat kopplade till absolut avkastning relaterad till riskfri ränta snarare än olika index. De har också ofta en prestationsbaserad avgift, till exempel 20 procent av den avkastning som överstiger statslåneräntan per år.

Hedgefonderna hade i början inte så bra rykte hos allmänheten, bland annat till följd av George Soros famösa spekulation mot den svenska kronan 1992 och hedgefonden Long Term Capital Managements spektakulära krasch 1998.

quote-right

​Hedgefonder f​arligare än fågelinfluensa

2006 citerades till och med ECB i Financial stability review, där hedgefonder sades vara farligare än fågelinfluensa på grund av att deras likriktade placeringsstrategier innebär att de tillsammans kan förstärka en negativ trend och utlösa en finansiell chock med stor spridning.

Även om hedgefonder behandlas styvmoderligt av många företagsledningar och IR-företrädare, kan de vara värdefulla motparter och investerare för bolaget. Inte minst när det handlar om att skapa likviditet i aktien.

Utländska investerare

Utländska investerare är väl bara investerare med prefixet ”utländska” tänker du kanske?

Men det finns faktiskt en anledning att behandla denna kategori separat. De skiljer sig en hel del från inhemska, svenska investerare.

​​Gruppen har varit växande på den svenska aktiemarknaden alltsedan 1980-talet och äger idag närmare 40 procent av kapitalet på Stockholmsbörsen.

En intressant aspekt på utländska investerare är att andra länder har en annorlunda bolagskod än Sverige, där det är vanligt VD utser styrelse. Därmed är utlänningar oftast mer fokuserade på VD/ledningsgrupp än på ägare och styrelse.

Utländska institutioner

För det är institutioner och inte småsparare vi pratar om här, styrs mer av tillgångsallokering och ”stockpicking” än indexföljande.

Att investera i aktier utanför den egna marknaden kan innebära ett antal fördelar. Bland annat kan investeraren, åtminstone till stor del, ”hedga” sig mot den makroekonomiska utvecklingen och politiska risken i sitt hemland. På så sätt kan avkastningen öka utan att höja portföljens beta, dvs marknadsrisk.

Nackdelarna är dock att man introducerar en valutarisk och att det kan vara svårt att följa utvecklingen på såväl mikro- som makronivå på en geografiskt och kulturellt avlägsen marknad.

Institutioner som placerar internationellt jobbar mycket med tillgångsallokering och allokering mellan tillgångsklasser. Det innebär också att de kan förväntas agera betydligt mera binärt än inhemska investerare.

quote-right

​​Utländska institutioner kan förväntas agera mera binärt än inhemska investerare

Om ett land eller en valuta anses fördelaktigt värderad, kan dessa aktörer röra sig snabbt in i aktier med tillräcklig likviditet. De kan också förväntas sälja allt när risk eller sentiment förändras till det sämre.

Hållbarhetskriterier, som ofta finns högst upp på agendan hos svenska institutioner, har än så länge relativt underordnat fokus bland utländska investerare.

Den svenska bolagskoden skiljer sig från koden i många andra länder, där det ​är vanligt att VD utser styrelse istället för tvärtom. Det gör att utlänningar i många fall är ​mer fokuserade på VD/ledningsgrupp än på ägare och styrelse.

Stiftelser

Organisationsformen "stiftelse" har funnits i Sverige i flera hundra år.

Det finns gamla stiftelser som har sitt ursprung i en privat donation eller pensionsstiftelser startade av börsbolagen själva.

Några exempel på kända stiftelser är SEB-stiftelserna, Dunkers-stiftelserna, Handelsbankens olika forsknings- och pensionsstiftelser, Wallenberg-stiftelserna med flera.

question-circle

Vad är en stiftelse?

En stiftelse bildas genom att en eller flera stiftare överlämnar ett visst kapital att förvaltas självständigt och självägande, för att varaktigt främja ett visst ändamål.

Stiftelser har inga ägare eller medlemmar, utan förvaltas antingen av en styrelse eller av en juridisk person som då kallas anknuten förvaltare.

Hållbarhetskriterier, som ofta finns högst upp på agendan hos svenska institutioner, har än så länge relativt underordnat fokus bland utländska investerare.

Kapitalförvaltning för stiftelser är på många sätt en specialiserad verksamhet.

Stiftelsen är så gott som evig, vilket innebär att den per definition har en lång placeringshorisont, men har samtidigt ofta behov av en årlig direktavkastning för att kunna fullfölja sina ändamål.

Samtliga stiftelser, oavsett storlek, får placera ​tillgångarna så att dessa på bästa sätt tjänar stiftelsens ändamål. Stiftelsestyrelsen kan anlita externa professionella förvaltare, exempelvis värdepappersbolag.

Många stiftelser styrs av andra personer än den ursprungliga donatorn. De kan vara avlägsna ättlingar eller anställda tjänstemän. Ofta behåller de sina innehav under lång tid, ibland som en direkt följd av den ursprungliga stiftarens intention.

Svenska stiftelser har i flera fall fungerat som en stabiliserande faktor som möjliggjort för en bolagsstyrelse att lägga fast en långsiktig strategi för bolaget. Det är också svårt för en extern aktör att komma åt kapitalet i en stiftelse eftersom stiftelsens styrelse förnyar sig själv.

Över tid har dock stiftelsernas ägarinflytande på Stockholmsbörsen minskat till förmån för andra former av institutionella placerare, svenska såväl som utländska.

Obligationsinvesterare

Den sista kategorin jag vill fördjupa mig i är obligationsinvesterare.

Nu kanske du undrar varför dessa är intressanta i ett sammanhang som främst handlar om aktieinvesterare.

Historiskt sett har bankerna hanterat en stor andel av företagens finansiering genom lån. På senare år har dock en annan form av lånefinansiering – företagsobligationer – ökat i popularitet. En av förklaringarna är att bankerna efter finanskrisen blivit mera restriktiva i sin kreditgivning till företag.

Många stora och kända nordiska företag är aktiva inom företagsobligationsmarknaden, bland annat Ericsson, SKF, Statoil och Fortum, men intresset för denna finansieringsform bland små och medelstora företag ökar.

Obligationsinvesterare har ett annat fokus än aktieinvesterare. De prioriterar återbetalningsförmåga och stark balansräkning snarare än tillväxt eller utdelning.

Det innebär att ett investeringscase som tilltalar t ex en hedgefond kan vara direkt avskräckande för en obligationsinvesterare. Riskvilligheten kan dock vara framträdande också hos obligationsinvesterare, vilket illustreras av framväxten av företagsobligationer med s k skräpstatus där den höga risken innebär en hög kupongränta.

Obligationsinvesterare rör sig vanligtvis inte in och ut ur ett värdepapper lika frekvent som aktieinvesterare, utan skapar överavkastning genom att försöka hitta brister i de kreditratings som görs av framför allt Moody’s och Standard & Poor.

​Den "perfekta" ägarmixen

I grova drag finns det tre kategorier av investerare; småsparare, institutioner och utländska ägare.

​De olika kategorierna styrs av olika förutsättningar. Vilken mix av dessa ni bör ha i ägarlistan är dessvärre omöjligt att definiera.

​​​Den "perfekta" ägarmixen är nämligen mer av en konstart än vetenskap. #irakuten

Twittra

Den "perfekta" ägarmixen är nämligen mer av en konstart än vetenskap. Den är bland annat avhängig av vilken typ av bolag ni är, vilket market cap ni har och i vilket skede av livscykeln ni befinner er.

En bra utgångspunkt kan ​vara ​ägarfördelningen på den marknad där er aktie handlas och sedan se vilka förutsättningar som motiverar att ni till exempel ska ha en större andel småsparare eller utländska institutioner än börsen som helhet.

Det viktiga är att ni analyserar er situation och sätter upp ett mål för ägarstrukturen. ​Sedan kan ni aktivt börja bearbeta den eller de kategorier av investerare som ni vill ska öka ägandet.

​Förutom ägarkategorierna finns det ytterligare en dimension på ägarsammansättningen i bolaget - nämligen ​typ av investerare (eller investeringsstrategi). Dessa beskriver jag i  ​​​"Allt du behöver veta om investare - del 2".

Trigger goes here

About the Author Tomas Öqvist

Creative communicator & investor relations expert with proven ability to juice up a story and get the message through. Tomas has worked many years as an equity analyst and is a founding partner of Box IR.

follow me on:

Leave a Comment: